Igår var vi hemma hos Jonas mamma och Jan-Erik på kräftskiva. Mycket trevligt. Vissa år blir det ibland ingen kräftskiva alls, och i år har jag varit på 2 stycken. Jag älskar verkligen kräftor. Nu är det söndag och sista dagen innan semestern är slut. Både för mig coh Jonas. Enda skillnaden är att Jonas har ett jobb att komma tillbaka till. Jag har tidigare känt mig lugn angående att jag inte har nåt jobba längre. Men nu helst plötsligt känner jag av lite oro inför att inte ha nåt jobba att gå till imorgon. Det hör ju liksom till att man ska ha jobbångest innan semestern är slut, och komma tillbaka till jobbet och höra vad alla andra gjort på semestern. hm...nu har jag ju vant mig vid att Jonas är hemma. Ska kontakta TRR (trygghetsrådet) så snart alla papper från jobbet är klara. Så får vi se vad dom kan hjälpa mig med.
Förra veckan satt Jonas och jag och pratade om julafton. Kanske kan tyckas lite väl tidigt, men vi har pratat lite till och från om det redan sen förra julen. För då kändes det som allt bara var superstressigt. Först hem till mina föräldrar där vi hade supertrevligt, men dom tidspressen hänger över oss hela tiden. Eftersom Vi äter mat, kollar på Kalle och därefter öppnar julklapparna. Hinner knappt öppna klart julklapparna förrän vi måste vidare. Skjutsa hem barnen till Micke och därefter vidare till Skultuna. När vi väl kommer dit är det superbråttom att öppna julklapparna eftersom dom små börjar bli trötta och läggdax. Så när klockan är 19-20 och barnen sover är man själv helt slut och har inte hunnit njuta nånting av julafton. Jag älskar julen och vill att det ska vara ev tid då man varvar ner och njuter med sin familj. Jag saknar att få äta plumpudding tillsammans med mina färäldrar och syskon. Nånting som jag inte gjort på flera år eftersom vi alltid behövt skynda iväg. Men i år har Jonas och jag beslutat att vi firar jul här hemma hos oss. Så vi har bjudit hit våra familjer till julafton på Nygårdsgatan. Hoppas att alla kan och vill komma. Det kommer bli en lugn och fridfull jul.

Det är inte alltid så lätt att vara förälder. Man vill ju att det ska gå bra i livet för sina barn. Man uppfostrar dom till individer som ska kunna ta kloka beslut och kunna säga ifrån när något är fel. Göra egna analyser för att sedan kunna ta beslut som grundar sig på vad just du vill. Ta ansvar för dina handlingar. För trots allt så väljer man själv hur livet ska bli. Men ibland står man som förälder, bredvid och ser maktlöst på hur vissa beslut kanske inte alltid är så genomtänkta. Viktiga beslut. Hur man än försöker hjälpa till med goda råd, så kan man ändå inte ta det slutgiltiga beslutet. Bara hoppas på att det beslut som tas blir bra. Vill ju bara att det ska gå bra i livet för mina barn. Älskar dom över allt annat.