Den första semesterveckan är snart slut, men ångest för det har jag inte. Har ju ändå inget jobb att gå tillbaka till. Det har varit en skön vecka, även fast vädret varit lite si och så. Har ju varit på parken zoo, hälsat på mina föräldrar, bokat Helsingforskryssning (10/8-12/8), varit på busborgen, gjort om lite i vardagsrummet, varit i Skultuna eftersom vi är husvakter samt tagit långa mysmorgnar. För även fast Tilda vaknar mellan kl.6 och 7, så ligger vi sen i sängen och kollar på barnprogram, busar och bara myser. Såååå härligt med semester....

Idag skulle vädret bjuda på växlande molnighet. Så vi tyckte det var en perfekt dag för ett besök på parken zoo. Vill ju inte åka dit om det är för varmt. Men ack vad vi bedrog oss. Det blev gassade sol och hur varmt som helst, men det blev ändå en roligt dag. Men med handen på hjärtat så tror jag att vi är lite väl ivriga att visa Tilda allt Sverige har att erbjuda för barn. Tilda tyckte det va kul att kolla på aporna och leoparderna, sen tröttnade hon. Tilda ville springa runt och busa och äta glass och godis. Hon skulle nog tyckt det var roligare att åka och bada istället. Det är nog mer uppskattat om man väntar nåt år till med alla sevärdheter. Men det var trots allt en mysig dag.


Tilda är förväntansfull när vi är påväg in till parken zoo.



Känguru...




Tilda kollar på apor...



Nu vill Tilda inte sitta i vagnen längre...




Nu har Tilda tröttnat rejält....




Orkar en stund till med napp och gosa tillhands...






Vätskepaus...




När vi kom fram till Flamingorna, fanns det en lekpark som Tilda fastnade vid. Därefter åkte vi hem.
Kändes som det räckte med äventyr för idag.

I söndags åkte vi till Ikea för att inhandla några saker till Tildas rum. När vi åkte dit va allt som vanligt, men medans vi gick runt där blev Tilda mer och mer hängig. Jonas fick lov att bära henne, och hon hängde som en trasa på hans axel. När vi kom hem kände vi att hon hade feber. Hon fick alvedon och sen somnade hon. När hon sen vaknade på morgonen var hon fortfarande het. Hon fick lite välling. Nåt hon alltid brukar få när hon är sjuk, för att det är det enda hon vill äta då. Efter en halvtimmes gos i våran säng så var hon plötsligt inte varm längre. Hur pigg som helst. Hon det tycks inte ha kommit tillbaka heller. Skönt att det inte blev nåt mer än så.


Lill pluttan har feber...

Igår var det sista dagen på jobbet. Va med tunga steg jag stämplade ut och gick till min bil. Hela dagen tänkte jag på att allt jag gjorde på jobbet var för sista gången. En ledsam känsla. På kvällen gick Bea, Jag, Anna och Kenneth ut och åt och drack lite. Eller drickandet blev nog kanske inte så lite. Vi hade jättekul, men när natten började lida mot sitt slut, så blev det lite tårar från många håll. Jag vet att man alltid brukar säga att man ska fortsätta hålla kontakt. Men vartefter tiden går så slutar man tillslut att träffas. Men i det här fallet får det bara inte hända. Jag ska verkligen se till att vi fortsätter hålla kontakt. För såna här kompisar växer inte på träd. Personer man kan prata om allt med. Kommer att sakna våra dagliga samtal. Vi har ju hängt ihop 8-9 timmar per dag. Så det kommer bli ensamt utan er. Ärligt, så vet jag inte om jag riktigt fattat att jag inte längre har ett jobb att gå tillbaka till efter semestern.


Mina underbara vänner...



Supergod melondrink...



Jag och Anna...



Bea och Anna... Blev nog lite suddig på nattkvisten...

Idag blev jag avtackad av min underbara personal. Jag fick blommor och en supersnygg oljelampa. Tårarna var inte långt borta när jag kramade om och tackade killarna på jobbet. På kortet som jag fick till stog det. "Tack! för den här tiden, och lycka till. Tänk på oss när du tänder lyktan. Vi kommer alltid minnas dig." Hur fint skrivet var inte det..... Blir tårögd bara jag tittar på kortet. Har verkligen haft underbar personal. Kommer verkligen sakna dom och givetvis alla mina andra vänner på jobbet också. Imorgon är deet sista dagen. Det kommer vara med tunga steg jag stämplar ut och lämnar området. Fy va sorgligt....... Men på kvällen blir det skoj. Då ska vi träffas några stycken från jobbet och för äta, dricka och umgås.





Superfina blommor och oljelampa...

Både igår kväll och nu, så är jag galet uttråkad. Tilda sover, Jonas spelar på datorn, Daniella är hos en kompis och Dennis är också ute. Å jag sitter här med datorn och vet inte vad jag ska hittaa på. Pank som en kyrkråtta och uttråkad till max. Kan ju inte gå och lägga mig nu heller. Känns lite väl tidigt. Klockan är ju bara 19.15. Hur ska det här bli. Om 4 dagar går jag på semester, sen efter det blir jag arbetslös. Måste verkligen hitta på något på kvällarna också. Man blir ju lite låst när Tilda gått och lagt sig. Men roligare än så här måste jag bara ha. Längtar tills på fredag när jag får återse mina vänner från jobbet som har semester nu. Går och läser lite i min bok, så kanske jag kommer på nåt roligt att göra.

Idag var en jobbig dag på många sätt. Redan när jag åkte till jobbet kände jag att jag inte kunde hålla tårarna tillbaka. Många gick på semester idag, och givetvis ville alla säga hejdå. Jag försökte in i det sista att slippa ta farväl. Berättade att jag kommer tillbaka v.34 för att lämna in mina grejer, och kan kramas då. Men när vi kom upp till min chef och blev kramad av en kollega, så kunde jag inte hålla tårarna borta. Bättre blev det inte när vi slutligen kramade om min chef. Blä...hatar att ta farväl. Känns så slutgiltigt. När jag kom hem så åkte jag för att hämta Tilda. Vad får jag då se...jo givetvis har jag fått punka på ena bakdäcket på bilen. Vilken "lycka"...NOT.... Eftersom det inte var helt platt så körde jag hem lite försiktigt. Väl hemma ringde jag en däckfirma. Han sa åt mig att pumpa upp däcket och komma dit på en gång. Såg att det satt världens största skruv i däcket. Eftersom den satt kvar kunde jag pumpa upp däcket utan att luften gick ur på en gång. Väl framme vid däckverkstaden konstaterade killen där att däcket blivit förstört. Vet ju inte exakt när jag fick punkan. kanske redan på parkeringen på jobbet. Det kändes inte ens att det va punka när jag körde eftersom det var bak. Så det var bara att köpa ett nytt däck. 1095:-. Jippi...Men jag lovar att dom va snabba. Vi kom dit 16.45 coh var klara 16.55. Inder dom 10 minutrarna hade dom tagit av däcket, konstaterat att det var sönderkört, krängt på ett nytt däck och tagit betalt. Supersnabbt. Helt underbar kille som hjälpte oss. Han var verkligen en hjälte i mina ögon. Snabb hjälte....

Jag har varit lite dålig på att lägga ut bilder, så här kommer några...

Tilda badar hemma hos farmor...


Powermeet utanför vår balkong...


På väg till Östra holmen...

 

Idag berättade jag för mina anställda att jag inte får ha mitt jobb kvar. Det är först nu jag kan berätta allt. Innan har det inte varit klart, men ändå klart. Det började den 7 maj. Jag och en jobbarkompis skulle äta lunch tillsammans. Jag känner honom väldigt väl, och såg att det var något som var fel. Efter mycket övertalning, så fick jag ur honom vad som tryckte honom. Han hade fått reda på att jag och min kollega inte skulle få ha kvar våra jobb, men ingenting var klart. Blä vilken dag. Jag kommer så väl ihåg den dagen. Trodde verkligen att ingenting kunde bli värre. När jag var på väg hem från jobbet så fick jag reda på att min hund hade blivit påkörd av en bil och dött. Så jag vet att när man tror att ingenting kan bli värre, så kan det bli det.
Efter den dagen har mitt liv varit upp och ner. Jag har bollats mellan hopp och förtvivlan, men inte fått några konkreta besked. Fortsätt kämpa, håll huvudet högt, sista ordet är inte sagt mm mm. Det är sånt jag har fått höra under väldigt lång tid. Det tär nåt fruktansvärt på mig att inte få veta. Inte kunna planera framtiden, inte veta från dag till dag ifall jag kommer ha jobbet kvar eller inte. Mitt liv har varit i ett sort vacum. Min familj har fått stå ut med mycket. Jag har gråtit mig till sömns många kvällar. Ältat detta om och om igen. Min familj är verkligen helt underbar som har stått ut med mig. Utan dom vet jag inte vad som hänt med mig.
När tiden bara flyter på i ovisshet så blir man totalt avtrubbad. Arbetsglädjen är helt borta. Semestern börjar närma sig, och vi har fortfarande inte fått några besked. Men vi, så menar jag min kollega och jag. Det är vi som blev utpekade att vi inte skulle få vara kvar.
Så i torsdagsvar det dax för förhandlingar igen. För typ 100:e gången. Men den här gången ville alla parter ha ett avslut. Det blev ett avslut också. Jag och min kollega skrev på för att lämna jobbet, efter 8 år på företaget. Kändes riktigt tungt. Jag hade hoppats på en annan lösning, men det fanns ingen annan lösning för oss.
Alla känslor revs upp igen. Många tårar blev det hela helgen. Kommer verkligen sakna alla mina underbara kompisar. Ska verkligen försöka hålla kontakt med mina närmaste vänner från jobbet. Så idag skulle jag informera min personal. Jag var supernervös. Vet egentligen inte varför. Kanske för att jag skulle bryta ihop inför personalen, och det var just det som hände. Kände direkt att detta inte skulle gå. Tårarna brände i mina ögon och orden stockade sig i min hals. Min kollega fick ta över och berätta medans jag gick iväg eftersom tårarna strömmade ner för mina kinder. Min personal är verkligen helt underbara. Tackar verkligen för att jag fått lära känna alla och lärt mig massor. Så om 9 arbetsdagar går jag ut från ett företag som varit min arbetsplats i 8år. Jag kommer inte kunna hålla tillbaka tårarna. Kommer sakna er nåt grymt. Men mitt liv ska fortsätta i positiv anda. Ska ge min familj all den kärlek dom förtjänar. Detta ska inte knäcka mig. Det ska ta mig till högre höjder i mitt liv. Måste bara försöka återhämta mig först. Få tillbaka glädjen i livet igen. Den psykiska pressen har satt sina spår. Men det är skönt att kunna planera mitt liv igen.

Den senaste tiden...och då menar jag flera månader, så har mitt liv varit kantat av mycket gråt, förtvivlan och hopp om vartannat. Tillslut blir man avtrubbad. Lever i ett sorts vaccum. Bara väntar. Väntar på att livet ska få fortsätta. Dagarna bara flyter på...väntar på det avgörande samtalet. Kollar att mobilen funkar var 10:e minut. Fy fan vilken psykisk tortyr, men nu är det över. Nu kan kan börja blicka framåt. Om det är någon som undrar vad jag egentligen håller på att babbla om, så får ni återkomma till min blogg på måndag. Då kommer jag berätta allt. Nu får ni ge er till tåls några dagar till. Kram till er, mina vänner.

Man ska onte klaga på värmen. I vintras var det -30 grader, och nu är det +30 grader. Snacka om kontraster. Vi åkte ut till Skultuna, till Jonas mamma för att Tilda skulle få bada i barnpool och träffa kusin Svea. Allting var bra hela dagen. Vi försökte hålla småtejerna i skuggan. Men med facit i hand drack Tilda väldigt lite under dagen. Lätt att vara efterklok. För när klockan var 17 och vi skulle äta, så ville Tilda helt plötsligt ingenting. Hon ville inte ha mat, ville inte dricka, ville inte ens ha glass. Hon ville bara sitta i mitt knä. Hon var het som en kamin. Vi plockade av henne klänningen och försökte kyla ner henne med en våt handduk. Hon såg verkligen hängig ut. Vi beslutade oss för att åka hem. Väl hemma fick hon en flaska välling. Det är nåt som alltid brukar funka. Det gjorde det även den här gången tack och lov. För då fick hon i sig både vätska och mat. Hon somnade i famnen på Jonas. Nu har vi kollat till henne med jämna mellanrum, och kroppstemperaturen har gått tillbaka till normalt igen. Man blir verkligen orolig. Imorgon ska vi se till att Tilda dricker ofta. Ska köpa vattenmelon och jordgubbar. Det gillar hon och det är mycket vatten i det också. Det är verkligen mysigt med sommaren, men man måste vara försiktig.