Blickar framåt.....
2010-07-12 @ 19:54:25
© Design By www.jennysmodemix.se
Idag berättade jag för mina anställda att jag inte får ha mitt jobb kvar. Det är först nu jag kan berätta allt. Innan har det inte varit klart, men ändå klart. Det började den 7 maj. Jag och en jobbarkompis skulle äta lunch tillsammans. Jag känner honom väldigt väl, och såg att det var något som var fel. Efter mycket övertalning, så fick jag ur honom vad som tryckte honom. Han hade fått reda på att jag och min kollega inte skulle få ha kvar våra jobb, men ingenting var klart. Blä vilken dag. Jag kommer så väl ihåg den dagen. Trodde verkligen att ingenting kunde bli värre. När jag var på väg hem från jobbet så fick jag reda på att min hund hade blivit påkörd av en bil och dött. Så jag vet att när man tror att ingenting kan bli värre, så kan det bli det.
Efter den dagen har mitt liv varit upp och ner. Jag har bollats mellan hopp och förtvivlan, men inte fått några konkreta besked. Fortsätt kämpa, håll huvudet högt, sista ordet är inte sagt mm mm. Det är sånt jag har fått höra under väldigt lång tid. Det tär nåt fruktansvärt på mig att inte få veta. Inte kunna planera framtiden, inte veta från dag till dag ifall jag kommer ha jobbet kvar eller inte. Mitt liv har varit i ett sort vacum. Min familj har fått stå ut med mycket. Jag har gråtit mig till sömns många kvällar. Ältat detta om och om igen. Min familj är verkligen helt underbar som har stått ut med mig. Utan dom vet jag inte vad som hänt med mig.
När tiden bara flyter på i ovisshet så blir man totalt avtrubbad. Arbetsglädjen är helt borta. Semestern börjar närma sig, och vi har fortfarande inte fått några besked. Men vi, så menar jag min kollega och jag. Det är vi som blev utpekade att vi inte skulle få vara kvar.
Så i torsdagsvar det dax för förhandlingar igen. För typ 100:e gången. Men den här gången ville alla parter ha ett avslut. Det blev ett avslut också. Jag och min kollega skrev på för att lämna jobbet, efter 8 år på företaget. Kändes riktigt tungt. Jag hade hoppats på en annan lösning, men det fanns ingen annan lösning för oss.
Alla känslor revs upp igen. Många tårar blev det hela helgen. Kommer verkligen sakna alla mina underbara kompisar. Ska verkligen försöka hålla kontakt med mina närmaste vänner från jobbet. Så idag skulle jag informera min personal. Jag var supernervös. Vet egentligen inte varför. Kanske för att jag skulle bryta ihop inför personalen, och det var just det som hände. Kände direkt att detta inte skulle gå. Tårarna brände i mina ögon och orden stockade sig i min hals. Min kollega fick ta över och berätta medans jag gick iväg eftersom tårarna strömmade ner för mina kinder. Min personal är verkligen helt underbara. Tackar verkligen för att jag fått lära känna alla och lärt mig massor. Så om 9 arbetsdagar går jag ut från ett företag som varit min arbetsplats i 8år. Jag kommer inte kunna hålla tillbaka tårarna. Kommer sakna er nåt grymt. Men mitt liv ska fortsätta i positiv anda. Ska ge min familj all den kärlek dom förtjänar. Detta ska inte knäcka mig. Det ska ta mig till högre höjder i mitt liv. Måste bara försöka återhämta mig först. Få tillbaka glädjen i livet igen. Den psykiska pressen har satt sina spår. Men det är skönt att kunna planera mitt liv igen.
Efter den dagen har mitt liv varit upp och ner. Jag har bollats mellan hopp och förtvivlan, men inte fått några konkreta besked. Fortsätt kämpa, håll huvudet högt, sista ordet är inte sagt mm mm. Det är sånt jag har fått höra under väldigt lång tid. Det tär nåt fruktansvärt på mig att inte få veta. Inte kunna planera framtiden, inte veta från dag till dag ifall jag kommer ha jobbet kvar eller inte. Mitt liv har varit i ett sort vacum. Min familj har fått stå ut med mycket. Jag har gråtit mig till sömns många kvällar. Ältat detta om och om igen. Min familj är verkligen helt underbar som har stått ut med mig. Utan dom vet jag inte vad som hänt med mig.
När tiden bara flyter på i ovisshet så blir man totalt avtrubbad. Arbetsglädjen är helt borta. Semestern börjar närma sig, och vi har fortfarande inte fått några besked. Men vi, så menar jag min kollega och jag. Det är vi som blev utpekade att vi inte skulle få vara kvar.
Så i torsdagsvar det dax för förhandlingar igen. För typ 100:e gången. Men den här gången ville alla parter ha ett avslut. Det blev ett avslut också. Jag och min kollega skrev på för att lämna jobbet, efter 8 år på företaget. Kändes riktigt tungt. Jag hade hoppats på en annan lösning, men det fanns ingen annan lösning för oss.
Alla känslor revs upp igen. Många tårar blev det hela helgen. Kommer verkligen sakna alla mina underbara kompisar. Ska verkligen försöka hålla kontakt med mina närmaste vänner från jobbet. Så idag skulle jag informera min personal. Jag var supernervös. Vet egentligen inte varför. Kanske för att jag skulle bryta ihop inför personalen, och det var just det som hände. Kände direkt att detta inte skulle gå. Tårarna brände i mina ögon och orden stockade sig i min hals. Min kollega fick ta över och berätta medans jag gick iväg eftersom tårarna strömmade ner för mina kinder. Min personal är verkligen helt underbara. Tackar verkligen för att jag fått lära känna alla och lärt mig massor. Så om 9 arbetsdagar går jag ut från ett företag som varit min arbetsplats i 8år. Jag kommer inte kunna hålla tillbaka tårarna. Kommer sakna er nåt grymt. Men mitt liv ska fortsätta i positiv anda. Ska ge min familj all den kärlek dom förtjänar. Detta ska inte knäcka mig. Det ska ta mig till högre höjder i mitt liv. Måste bara försöka återhämta mig först. Få tillbaka glädjen i livet igen. Den psykiska pressen har satt sina spår. Men det är skönt att kunna planera mitt liv igen.
Idag berättade jag för mina anställda att jag inte får ha mitt jobb kvar. Det är först nu jag kan berätta allt. Innan har det inte varit klart, men ändå klart. Det började den 7 maj. Jag och en jobbarkompis skulle äta lunch tillsammans. Jag känner honom väldigt väl, och såg att det var något som var fel. Efter mycket övertalning, så fick jag ur honom vad som tryckte honom. Han hade fått reda på att jag och min kollega inte skulle få ha kvar våra jobb, men ingenting var klart. Blä vilken dag. Jag kommer så väl ihåg den dagen. Trodde verkligen att ingenting kunde bli värre. När jag var på väg hem från jobbet så fick jag reda på att min hund hade blivit påkörd av en bil och dött. Så jag vet att när man tror att ingenting kan bli värre, så kan det bli det.
Efter den dagen har mitt liv varit upp och ner. Jag har bollats mellan hopp och förtvivlan, men inte fått några konkreta besked. Fortsätt kämpa, håll huvudet högt, sista ordet är inte sagt mm mm. Det är sånt jag har fått höra under väldigt lång tid. Det tär nåt fruktansvärt på mig att inte få veta. Inte kunna planera framtiden, inte veta från dag till dag ifall jag kommer ha jobbet kvar eller inte. Mitt liv har varit i ett sort vacum. Min familj har fått stå ut med mycket. Jag har gråtit mig till sömns många kvällar. Ältat detta om och om igen. Min familj är verkligen helt underbar som har stått ut med mig. Utan dom vet jag inte vad som hänt med mig.
När tiden bara flyter på i ovisshet så blir man totalt avtrubbad. Arbetsglädjen är helt borta. Semestern börjar närma sig, och vi har fortfarande inte fått några besked. Men vi, så menar jag min kollega och jag. Det är vi som blev utpekade att vi inte skulle få vara kvar.
Så i torsdagsvar det dax för förhandlingar igen. För typ 100:e gången. Men den här gången ville alla parter ha ett avslut. Det blev ett avslut också. Jag och min kollega skrev på för att lämna jobbet, efter 8 år på företaget. Kändes riktigt tungt. Jag hade hoppats på en annan lösning, men det fanns ingen annan lösning för oss.
Alla känslor revs upp igen. Många tårar blev det hela helgen. Kommer verkligen sakna alla mina underbara kompisar. Ska verkligen försöka hålla kontakt med mina närmaste vänner från jobbet. Så idag skulle jag informera min personal. Jag var supernervös. Vet egentligen inte varför. Kanske för att jag skulle bryta ihop inför personalen, och det var just det som hände. Kände direkt att detta inte skulle gå. Tårarna brände i mina ögon och orden stockade sig i min hals. Min kollega fick ta över och berätta medans jag gick iväg eftersom tårarna strömmade ner för mina kinder. Min personal är verkligen helt underbara. Tackar verkligen för att jag fått lära känna alla och lärt mig massor. Så om 9 arbetsdagar går jag ut från ett företag som varit min arbetsplats i 8år. Jag kommer inte kunna hålla tillbaka tårarna. Kommer sakna er nåt grymt. Men mitt liv ska fortsätta i positiv anda. Ska ge min familj all den kärlek dom förtjänar. Detta ska inte knäcka mig. Det ska ta mig till högre höjder i mitt liv. Måste bara försöka återhämta mig först. Få tillbaka glädjen i livet igen. Den psykiska pressen har satt sina spår. Men det är skönt att kunna planera mitt liv igen.
| Kategori - Allmänt
Efter den dagen har mitt liv varit upp och ner. Jag har bollats mellan hopp och förtvivlan, men inte fått några konkreta besked. Fortsätt kämpa, håll huvudet högt, sista ordet är inte sagt mm mm. Det är sånt jag har fått höra under väldigt lång tid. Det tär nåt fruktansvärt på mig att inte få veta. Inte kunna planera framtiden, inte veta från dag till dag ifall jag kommer ha jobbet kvar eller inte. Mitt liv har varit i ett sort vacum. Min familj har fått stå ut med mycket. Jag har gråtit mig till sömns många kvällar. Ältat detta om och om igen. Min familj är verkligen helt underbar som har stått ut med mig. Utan dom vet jag inte vad som hänt med mig.
När tiden bara flyter på i ovisshet så blir man totalt avtrubbad. Arbetsglädjen är helt borta. Semestern börjar närma sig, och vi har fortfarande inte fått några besked. Men vi, så menar jag min kollega och jag. Det är vi som blev utpekade att vi inte skulle få vara kvar.
Så i torsdagsvar det dax för förhandlingar igen. För typ 100:e gången. Men den här gången ville alla parter ha ett avslut. Det blev ett avslut också. Jag och min kollega skrev på för att lämna jobbet, efter 8 år på företaget. Kändes riktigt tungt. Jag hade hoppats på en annan lösning, men det fanns ingen annan lösning för oss.
Alla känslor revs upp igen. Många tårar blev det hela helgen. Kommer verkligen sakna alla mina underbara kompisar. Ska verkligen försöka hålla kontakt med mina närmaste vänner från jobbet. Så idag skulle jag informera min personal. Jag var supernervös. Vet egentligen inte varför. Kanske för att jag skulle bryta ihop inför personalen, och det var just det som hände. Kände direkt att detta inte skulle gå. Tårarna brände i mina ögon och orden stockade sig i min hals. Min kollega fick ta över och berätta medans jag gick iväg eftersom tårarna strömmade ner för mina kinder. Min personal är verkligen helt underbara. Tackar verkligen för att jag fått lära känna alla och lärt mig massor. Så om 9 arbetsdagar går jag ut från ett företag som varit min arbetsplats i 8år. Jag kommer inte kunna hålla tillbaka tårarna. Kommer sakna er nåt grymt. Men mitt liv ska fortsätta i positiv anda. Ska ge min familj all den kärlek dom förtjänar. Detta ska inte knäcka mig. Det ska ta mig till högre höjder i mitt liv. Måste bara försöka återhämta mig först. Få tillbaka glädjen i livet igen. Den psykiska pressen har satt sina spår. Men det är skönt att kunna planera mitt liv igen.
Kommentarer
Trackback