Ja...nu är det mindre än 1 månad var på år 2010. Det har varit ett händelserikt år. Ligger här ensam i sängen och funderar på året som snart är förbi. 2010 började storslaget med bröllop. Vårt bröllop. Jonas och Christine. Sen kommer fortsättning på året som inte är nåt man önskar någon. Vi beslutatade att vi inte kunde ha Troy kvar. Vår söta Cavalier king charles spaniel. Vi jobbar alldeles för långa dagar för att en liten hund ska vara lycklig. Troy blev stressad av sitiationen, och vi hittade världens bästa adoptivföräldrar till Troy. Min kompis Marias föräldrar. Det var en ledsam dag när vi lämnade honom där, men det kändes ändå bra att han skulle få komma till personer som skulle ha tid med honom.
Sen kommer dagen jag aldrig kommer att glömma så länge jag lever. Det var den 7:a maj. Jag hade precis fått höra ryktesvägar att jag kommer förlora mitt jobb. Ledsen och nedstämt skulle jag åka hem från jobbet. Då fick jag ett samtal på min mobil. Det var Marias mamma som villa träffas och prata på en gång. Eftersom jag var på väg hemåt bestämde vi att dom skulle komma förbi hemma hos oss. Jag fick ingen info på telefonen, så tankarna snurrade om vad det var som hade hänt. Jag förstog att det var nåt allvarligt, men kunde inte i min vildaste fantasi förstå vad som verkligen hade hänt. Det var dagen Troy hade omkommit i en bilolycka. Gråter fortfarande då och då när jag tänker på honom, men kan även le när jag tänker på hans knasiga framfart.
Tiden efter det var inte kantad med lycka precis. Jag levde mellan hopp och förtvivlan på jobbet. Visste inte om jag skulle få vara kvar eller inte. Jag och min kollega blev psykiskt misshandlade under hela våren. Till slut orkade vi inte kämpa mer, och vi skrev på våra uppsägningspapper. Vi blev som tur var arbetsbefriade. Så när semestern var slut kom vi inte tillbaka till jobbet. Det var en kämpig tid. Men nu när jag varit hemma några månader vet jag verkligen att jag tagit vara på min lediga tid. Jag tränar regelbundet 3 dagar i veckan. Tilda och jag har fått massor med tid. Det är något jag är tacksam för. Tiden kommer aldrig igen. Så därför är jag tacksam med den extra tiden jag fått med min familj. Jag har dessvärre inte fått något nytt jobb ännu, men jag är inte orolig. Det kommer. Vem vet...kanske hinner jag få ett nytt jobb innan det här året är till ända. Saker jag lärt mig av allt det här är att när allt känns mörkt och man tror att det inte kan bli värre. Tro mig... det kan bli värre.... Men...... man ska aldrig ge upp. För det kommer ljusa tider ur mörkret. Så ta hjälp när det känns svårt. Så har man någon att glädjas med när allt är på topp. Just nu känns mitt liv väldigt bra. Har fått så mycket tid med min underbara familj. Kunde inte ha fått en bättre höst.

Ja...nu är det mindre än 1 månad var på år 2010. Det har varit ett händelserikt år. Ligger här ensam i sängen och funderar på året som snart är förbi. 2010 började storslaget med bröllop. Vårt bröllop. Jonas och Christine. Sen kommer fortsättning på året som inte är nåt man önskar någon. Vi beslutatade att vi inte kunde ha Troy kvar. Vår söta Cavalier king charles spaniel. Vi jobbar alldeles för långa dagar för att en liten hund ska vara lycklig. Troy blev stressad av sitiationen, och vi hittade världens bästa adoptivföräldrar till Troy. Min kompis Marias föräldrar. Det var en ledsam dag när vi lämnade honom där, men det kändes ändå bra att han skulle få komma till personer som skulle ha tid med honom.
Sen kommer dagen jag aldrig kommer att glömma så länge jag lever. Det var den 7:a maj. Jag hade precis fått höra ryktesvägar att jag kommer förlora mitt jobb. Ledsen och nedstämt skulle jag åka hem från jobbet. Då fick jag ett samtal på min mobil. Det var Marias mamma som villa träffas och prata på en gång. Eftersom jag var på väg hemåt bestämde vi att dom skulle komma förbi hemma hos oss. Jag fick ingen info på telefonen, så tankarna snurrade om vad det var som hade hänt. Jag förstog att det var nåt allvarligt, men kunde inte i min vildaste fantasi förstå vad som verkligen hade hänt. Det var dagen Troy hade omkommit i en bilolycka. Gråter fortfarande då och då när jag tänker på honom, men kan även le när jag tänker på hans knasiga framfart.
Tiden efter det var inte kantad med lycka precis. Jag levde mellan hopp och förtvivlan på jobbet. Visste inte om jag skulle få vara kvar eller inte. Jag och min kollega blev psykiskt misshandlade under hela våren. Till slut orkade vi inte kämpa mer, och vi skrev på våra uppsägningspapper. Vi blev som tur var arbetsbefriade. Så när semestern var slut kom vi inte tillbaka till jobbet. Det var en kämpig tid. Men nu när jag varit hemma några månader vet jag verkligen att jag tagit vara på min lediga tid. Jag tränar regelbundet 3 dagar i veckan. Tilda och jag har fått massor med tid. Det är något jag är tacksam för. Tiden kommer aldrig igen. Så därför är jag tacksam med den extra tiden jag fått med min familj. Jag har dessvärre inte fått något nytt jobb ännu, men jag är inte orolig. Det kommer. Vem vet...kanske hinner jag få ett nytt jobb innan det här året är till ända. Saker jag lärt mig av allt det här är att när allt känns mörkt och man tror att det inte kan bli värre. Tro mig... det kan bli värre.... Men...... man ska aldrig ge upp. För det kommer ljusa tider ur mörkret. Så ta hjälp när det känns svårt. Så har man någon att glädjas med när allt är på topp. Just nu känns mitt liv väldigt bra. Har fått så mycket tid med min underbara familj. Kunde inte ha fått en bättre höst.